Cry me a river
Det blev ingen träning igår. Det blev gråt.
Kände igår när jag kom hem från Hanna och satte mig i soffan hur slut jag är. Nu kanske ni tycker att jag är gnällig, herregud, jag är student, hur jobbigt kan det vara? Men problemet är att hur mycket man än pluggar, jobbar osv så är man ALDRIG helt ledig. Visst kan jag vara hemma en hel dag, ibland blir det mer gjort och ibland blir det mindre gjort. Men hur lite eller mycket jag än gör, hänger alla måsten ständigt över mig. Jag har alltid i huvudet allt jag inte gör och allt jag borde göra. Senaste månaden har också varit katastrof rent ekonomiskt. Det är också en jättestress. Och min bil. Där kommer lite pengabiten in. En del av mig vill avskaffa bilen. Men då är jag fånge i mitt eget hem. Kan inte längre röra mig fritt, och då känns det som jag lika gärna kan gräva min egen grav. Och bristen på energi gör mig galen. Det verkar som att mörkret tog även mig. Jag ville verkligen träna igår, men kroppen lydde inte. Så jag blev så oerhört besviken, på mig och på livet. Därför grät jag. Av alla dessa anledningar.
Idag är en ny dag. Och än så länge är det ljust ute. En del av mig vill sova eftersom jag är så slut. En del av mig vill gå upp för en halvtimme sedan för att inte missa en sekund av dagens ljus. Till 8.00, sen går jag upp!
/N
