Jag talar ut.
Ok, lite väl seriös rubrik kanske. Men jag känner mig lite seriös nu. Under förmiddagen har jag grinat, mått allmänt dåligt och helst velat köra huvudet in i en riktigt stenhård vägg. Typ. För drygt tre veckor sedan lämnade jag in en examinationsuppgift i en kurs på 7,5 hp (ca 5 veckor), och när jag lämnade in den trodde jag aldrig att den skulle orsaka en sån här smärta. För första gången i mitt vuxna liv har jag fått underkänt på en skoluppgift. Som min underbara bror sa: "Men Natta, DU får ju inte underkänt!" Nä, precis, jag får ju inte underkänt. Jag mår skit. Jag tvivlar på mig själv och min förmåga, yrkesval och i princip hela min existens. Ja, jag vet att det händer värre saker. Men det här betyder så sjukt mycket för mig, för som mormor sa, det finns ju ingen som är så entusiastisk över sin utbildning som jag är. Jag har alltid älskat det jag gör, och jag har kunnat vara stolt över mig själv. Nu finns... ingenting.
Jag tänker begära en ny bedömning. Jag försöker att inte se mig själv som ett av puckona som söker till Idol och står framför juryn och hävdar att de visst kan sjunga, när de i själva verket inte träffar en ton rätt. Jag tror inte jag är så. Jag tror att jag är bra. Men något vill tydligen sänka mig. Jag hoppas bara att jag har orken att inte låta det ske. Men just nu vet jag inte. Så fjag ber om ursäkt om bloggen inte riktigt kommer att spira av glädje på ett tag. För min verklighet är inte kul just nu. Någon som vill byta?
/N
Jag tänker begära en ny bedömning. Jag försöker att inte se mig själv som ett av puckona som söker till Idol och står framför juryn och hävdar att de visst kan sjunga, när de i själva verket inte träffar en ton rätt. Jag tror inte jag är så. Jag tror att jag är bra. Men något vill tydligen sänka mig. Jag hoppas bara att jag har orken att inte låta det ske. Men just nu vet jag inte. Så fjag ber om ursäkt om bloggen inte riktigt kommer att spira av glädje på ett tag. För min verklighet är inte kul just nu. Någon som vill byta?
/N
Kommentarer
Trackback
