Total avslappning
Jag är död. Svag. Skakis. Men på ett riktigt behagligt sätt. För första gången på länge unnade jag mig ett lååångt varmt bubbelbad. Det är läskigt hur kroppen av ett bad blir påverkad så mycket, men då märker man att det antagligen var välbehövt. Jag tände massa ljus och doftljuset jag gav till T på alla hjärtans dag. Vid tider som dessa önskar jag att jag haft min mobil som är på lagning, så att jag hade kunnat ta en bra bild och dela med mig av myset!
Idag gjorde jag min sista vfu-dag på skolan och därmed också min andra och sista mattelektion. I det stora hela gick det bra, trots lite förvirring (eleverna) och tillrättaläggning (jag) så gick budskapet fram och min handledare gav mig mycket positiv feedback och användbara tips. Fick också fina omdömen i hennes utvärdering av min vfu/fältstudie. Kul! När jag kom hem satte jag mig ner och skrev i två timmar allt som hände idag, medan jag hade det friskt i minnet. Nu när vfun är över och det bara är 2 1/2 vecka kvar till salstentan är det bara att på allvar ta tag i läsningen. Jag har läst två böcker ordentligt, nu är det två till, och två kompendier som jag ska plöja igenom, och även använda mig av i min fältsudierapport. Imorgon är det heldag, men trevligt är att jag och Hanna har samma lektioner/föreläsningar under hela dagen, allt blir lite lättare med henne vid min sida!
Stackars T sitter och tokpluggar inför en tenta imorgon, så jag får snällt klara mig utan hans trevliga sällskap ikväll. Nåt trevligt på TV hittar jag nog alltid!
Sen vill jag bara säga en sak angående ett inlägg jag skrev tidigare, om vänner man brutit upp med och vänner man valt att behålla. Från att ha varit en långsint människa jobar jag på att bli motsatsen. Det som hände för längre än 3 år sedan, där går gränsen för vad man fortfarande får vara bitter över. Människan jag uteslutit ur mitt liv hör till min nutid, och självklart hoppas jag att det en vacker dag kommer lösas. Men jag är sårad, och behöver en ursäkt för att vilja och kunna försonas. Vänner som jag förlorat/valt bort innan dess, alltså innan min treårsgräns, har jag bara varma känslor inför. Jag vet att man som ung kan vara förvirrad, lättpåverkad och vilsen. Jag var det. Hur skulle jag då inte kunna förstå att andra kan vara det? Det tråkiga är när man förlorar vänner som man skiljdes åt för att man tänkte olika, men sen märkt att man kanske ändå har samma intressen/värderingar/mål. Sånt är intressant. Och jag förbannar mig själv för att jag lät dessa människor glida bort. Men livet är ett mysterium, och jag tror innerligt på återförening. Kärlek till er alla!
/N
Idag gjorde jag min sista vfu-dag på skolan och därmed också min andra och sista mattelektion. I det stora hela gick det bra, trots lite förvirring (eleverna) och tillrättaläggning (jag) så gick budskapet fram och min handledare gav mig mycket positiv feedback och användbara tips. Fick också fina omdömen i hennes utvärdering av min vfu/fältstudie. Kul! När jag kom hem satte jag mig ner och skrev i två timmar allt som hände idag, medan jag hade det friskt i minnet. Nu när vfun är över och det bara är 2 1/2 vecka kvar till salstentan är det bara att på allvar ta tag i läsningen. Jag har läst två böcker ordentligt, nu är det två till, och två kompendier som jag ska plöja igenom, och även använda mig av i min fältsudierapport. Imorgon är det heldag, men trevligt är att jag och Hanna har samma lektioner/föreläsningar under hela dagen, allt blir lite lättare med henne vid min sida!
Stackars T sitter och tokpluggar inför en tenta imorgon, så jag får snällt klara mig utan hans trevliga sällskap ikväll. Nåt trevligt på TV hittar jag nog alltid!
Sen vill jag bara säga en sak angående ett inlägg jag skrev tidigare, om vänner man brutit upp med och vänner man valt att behålla. Från att ha varit en långsint människa jobar jag på att bli motsatsen. Det som hände för längre än 3 år sedan, där går gränsen för vad man fortfarande får vara bitter över. Människan jag uteslutit ur mitt liv hör till min nutid, och självklart hoppas jag att det en vacker dag kommer lösas. Men jag är sårad, och behöver en ursäkt för att vilja och kunna försonas. Vänner som jag förlorat/valt bort innan dess, alltså innan min treårsgräns, har jag bara varma känslor inför. Jag vet att man som ung kan vara förvirrad, lättpåverkad och vilsen. Jag var det. Hur skulle jag då inte kunna förstå att andra kan vara det? Det tråkiga är när man förlorar vänner som man skiljdes åt för att man tänkte olika, men sen märkt att man kanske ändå har samma intressen/värderingar/mål. Sånt är intressant. Och jag förbannar mig själv för att jag lät dessa människor glida bort. Men livet är ett mysterium, och jag tror innerligt på återförening. Kärlek till er alla!
/N
Kommentarer
Trackback
