dumma vuxna
Nu sitter jag vid ett sanslöst stökigt köksbord. Nog första gången jag sitter och skriver här. Tommie har nämligen ockuperat vardagsrummet. Tommie har migrän. Och då vi så lägligt bor i en etta finns det ingen annanstans för mig att ta vägen. Det enda jag har här är datorn, min bästa vän. Men det är bra, annars är jag runt denna tiden duktig att fly från mina studier till tvn, men eftersom jag inte kommer åt tvn då sjuklingen måste ha mörkt och tyst omkring sig kan jag bara sitta här. När jag bloggat klart ska jag tvinga mig själv att skriva vfu-rapporten. Den är fruktansvärt, och i mina ögon denna kurs, totalt meningslös! Men, men, inte direkt så att jag var något val...
Jag har på mig nya byxor. Tanken var att jag skulle gå ner ca 1,5-2 kg på en och en halv vecka. Jag har lyckats med 1 kg. Och byxorna jag hittade på Gina tricot idag (under min 2 tim långa lunch), fanns inte i min storlek. Så jag köpte en storlek mindre. För att få på mig dessa fick jag lägga mig på mattan, sätta på mig vantar för att inte skada ringfingret i knappen, och efter 5 försök lyckades jag! Jag vet, jag är helpuckad. Det bästa vore att hitta några andra, I MIN storlek, eller helt enkelt vänta tills jag gick ner de önskade kilona innan jag handlar nya jeans. Men jag hade faktiskt inget val. Mina sista någolunda normala blåjeans var valt att gå sönder, så det var detta alternativ eller gå naken. Och det är faktiskt rätt kallt att gå naken på vintern... Okej om shoppingen hade stannat där, men det gjorde den såklart inte. På gina hittade jag även strumpbyxor, på hm ett par softa "yogaträningsbyxor", vilket betyder att de e råmjuka och slutar ca en dec efter knäna så man slipper ha byxor som släpar i golvet när man yogar, sjukt jobbigt. Från hm blidde det även en mascara och från mq en tokfin rosaglansig enkel tshirt (rea). Usch, och jag som inga pengar att spendera har.....
Dennna förödande shoppinglunch på två timmar kom av min PO-dag, vilket betyder partnerområdesdag, då vi som har solna som partnerområde (där vi gör praktik/vfu) samlas och får lyssna påintressanta föreläsningar och diskutera i grupp. Idag var ämnet "föräldrar". Lyssnade på en mycket duktig kvinna som delade med sig av egna erfarenheter och vilka svårigheter möte med föräldrar kan innebära. Talade om utvcklingssamtal, föräldramöten och "det svåra samtalet".
Jag är i stort sett nöjd med vad vi talade om idag, hade dock invändningar mot en av punkterna i "det svåra samtalet". Hon sa att samtalen måste vara lösningsinriktade och att man inte ska använda sig av "varför-frågan", då det inte är relevant vad som skett, utan enbart blicka framåt. Det förflutna ska kurator och eller PUB ta hand om. Jag håller absolut inte med, vilket jag också sa. Dock var hon som kunnig och erfaren lärare inte särskilt villig att överhuvud taget hålla med mig, vilket ledde till att jag inte orkar tala emot mer än de ca 4-5 invändningar jag hade.
När jag mådde som allra allra sämst, ni som känner mig vet hur var och när, var det enda som hade kunnat hjälpa mig var om någon sett. Detta talade jag också om i programmet "Vera" när jag var med och berättade om mina upplevelser, i hopp om att hjälpa andra. Det jag sa då, som jag fortfarande minns, och inte minst känner, var att Lärare och andra vuxna runt omkring barnet måste kunna bli personliga. Att då ignorera varförfrågan hade i mitt fall varit omöjligt.
Jag kan inte låta bli att fundera på, att om någon lärare hade vågat ställa varförfrågan, kanske att min depression aldrig hade behövt gå så långt som den då gjorde. Kanske att om någon ställt den frågan, hade jag fått hjälp innan jag höll på att krossa min mammas hjärta.
Med att på en föresläsning idag porta ordet varför, kommer det då leda till att blivande lärare bävar för detta i deras ögon laddade och felplacerade ord? Jag ska i alla fall aldrig bli en vuxen som aldrig frågar varför!
Jag har på mig nya byxor. Tanken var att jag skulle gå ner ca 1,5-2 kg på en och en halv vecka. Jag har lyckats med 1 kg. Och byxorna jag hittade på Gina tricot idag (under min 2 tim långa lunch), fanns inte i min storlek. Så jag köpte en storlek mindre. För att få på mig dessa fick jag lägga mig på mattan, sätta på mig vantar för att inte skada ringfingret i knappen, och efter 5 försök lyckades jag! Jag vet, jag är helpuckad. Det bästa vore att hitta några andra, I MIN storlek, eller helt enkelt vänta tills jag gick ner de önskade kilona innan jag handlar nya jeans. Men jag hade faktiskt inget val. Mina sista någolunda normala blåjeans var valt att gå sönder, så det var detta alternativ eller gå naken. Och det är faktiskt rätt kallt att gå naken på vintern... Okej om shoppingen hade stannat där, men det gjorde den såklart inte. På gina hittade jag även strumpbyxor, på hm ett par softa "yogaträningsbyxor", vilket betyder att de e råmjuka och slutar ca en dec efter knäna så man slipper ha byxor som släpar i golvet när man yogar, sjukt jobbigt. Från hm blidde det även en mascara och från mq en tokfin rosaglansig enkel tshirt (rea). Usch, och jag som inga pengar att spendera har.....
Dennna förödande shoppinglunch på två timmar kom av min PO-dag, vilket betyder partnerområdesdag, då vi som har solna som partnerområde (där vi gör praktik/vfu) samlas och får lyssna på
Jag är i stort sett nöjd med vad vi talade om idag, hade dock invändningar mot en av punkterna i "det svåra samtalet". Hon sa att samtalen måste vara lösningsinriktade och att man inte ska använda sig av "varför-frågan", då det inte är relevant vad som skett, utan enbart blicka framåt. Det förflutna ska kurator och eller PUB ta hand om. Jag håller absolut inte med, vilket jag också sa. Dock var hon som kunnig och erfaren lärare inte särskilt villig att överhuvud taget hålla med mig, vilket ledde till att jag inte orkar tala emot mer än de ca 4-5 invändningar jag hade.
När jag mådde som allra allra sämst, ni som känner mig vet hur var och när, var det enda som hade kunnat hjälpa mig var om någon sett. Detta talade jag också om i programmet "Vera" när jag var med och berättade om mina upplevelser, i hopp om att hjälpa andra. Det jag sa då, som jag fortfarande minns, och inte minst känner, var att Lärare och andra vuxna runt omkring barnet måste kunna bli personliga. Att då ignorera varförfrågan hade i mitt fall varit omöjligt.
Jag kan inte låta bli att fundera på, att om någon lärare hade vågat ställa varförfrågan, kanske att min depression aldrig hade behövt gå så långt som den då gjorde. Kanske att om någon ställt den frågan, hade jag fått hjälp innan jag höll på att krossa min mammas hjärta.
Med att på en föresläsning idag porta ordet varför, kommer det då leda till att blivande lärare bävar för detta i deras ögon laddade och felplacerade ord? Jag ska i alla fall aldrig bli en vuxen som aldrig frågar varför!
Kommentarer
Trackback
