När allt rasar
Vissa dagar borde aldrig få äga rum. Idag har varit en sån dag. Somnade runt 03 igår/imorse. Klockan 8 ringde klockan och eftersom inget mirakel hänt under natten och T vaknade bredvid mig, fick jag rínga till jobbet och berätta läget. Kändes jobbigt på tusen olika sätt, men fick ett supergulligt bemötande. Det underlättade mitt redan så nedtyngda samvete. Ringde Tommie också. Han hade blivit väckt kl 06 av att de skulle ta blodprov. De vet fortfarande inte vad som är fel på min älskade. Han och jag är ensamma ytterligare en natt. Klockan 13 började besökstiden, hade tagit med mig massa saker, ingen kan ju säga hur länge han blir kvar. De har kallat in en blodspecialist nu. Dum som man är så läser man ju tidningen. Känner nu att av det man läst, så vore det i nuläget lägligt att sortera bort ur minnet allt som har med sjukdomar och plötsliga dödsfall att göra. Tyvärr tycks det isället vara de minnena som gör sig påminda. Han kommer hem imorgon, han måste. Vill inte vara utan honom en natt till. Så mycket som jag tömt mina tårkanaler var det länge sen jag gjorde. Känns skönt på nåt sätt, har försökt bita ihop så länge. Men jag är inte bra på det, jag är en människa som behöver gråta.
Imorse innan besökstiden var jag förbi Adam, som igår fick tillträde till lägenheten i stan. Helrörigt såklart när jag kom dit, men jag lyckades både ställa iordning och stöka till innan jag skulle åka igen. Men när jag kom tillbaka runt 17.30 efter besökstiden hade mamma och mormor varit där och styrt upp lite till. Var skönt att vara där, med lillebror. Nu när mamma bor på landet så är man ensam, strandad i en etta i förorten. Önskar jag hade kunnat stanna, är så ensam nu. Måste sova. Sovit 10 timmar på 2 dygn, min kropp orkar inte det. Om man bara inte vore ensam....
