Hello Lover!
Apråpå ingenting så var ovanstående rubrik etty citat från den kommande Sex and the city- the movie trailern. Kan inte med ord beskriva hur mycket och intensivt jag längtar!
Idag är det onsdag och jag har nu varit ute på VFU (praktiken) i tre dagar. Idag blev det en kort dag eftersom eleverna hade idrott efter lunch och sedan slutade. Eftersom jag inte planerar att utbilda mig till idrottslärare kändes det som om jag kunde göra något vettigare av resten av dagen. Så när eleverna och handledaren gick och åt lunch halv 11, åkte jag och solade. Bra mycket vettigare än att springa runt i en gympasal och jaga elever som inte lyssnar på idrottsläraren. Tro mig, jag vet hur det kan vara! När man är ute på VFU känner jag att jag uppskattar de åren jag själv jobbade i skola desto mer. Som om man redan var inskolad i alla de "secret codes" som råder i skolvärlden. Jag är väl kanske lite återhållsam då och då, eftersom jag inte gärnas vill uppfattas som "den där jobbiga VFU-studenten" . Även där vet jag mycket väl hur snacket kunde bli bland skolans personal. Det är ingen rolig värld alltid. Men det klart, på en arbetsplats som till 90 % består av kvinnor är det som uppdukat för skvaller och skitsnack. Och varför vill jag bli lärare nu igen? Det finns faktiskt ett skäl, som inte har att göra med den dåliga lönen, det otacksamma arbetet eller de skvallrande kollegorna. Och det är barnen. En gammal kollega till mig påminde både sig själv och oss andra så fort något inte gick som vi önskat: Vi är här för barnens skull, och bara för deras skull. Denna tanke sitter kvar, har fastnat i mina sinnen. Jag vet varje morgon när jag får kliva in i ett nedsläckt klassrum med siffror och bokstäver på varenda vägg. När barnen en och en tassar in och sätter sig på mattan medan läraren (min handledare) sätter på Carolas version av "Det gåtfulla folket". När jag ser barnen lyssna på texten, titta på varandra och le och ha det där hemliga samspelet som bara barn kan ha. När jag får uppleva detta, då ler jag, och jag vet, att det är lärare jag vill vara.
Idag är det onsdag och jag har nu varit ute på VFU (praktiken) i tre dagar. Idag blev det en kort dag eftersom eleverna hade idrott efter lunch och sedan slutade. Eftersom jag inte planerar att utbilda mig till idrottslärare kändes det som om jag kunde göra något vettigare av resten av dagen. Så när eleverna och handledaren gick och åt lunch halv 11, åkte jag och solade. Bra mycket vettigare än att springa runt i en gympasal och jaga elever som inte lyssnar på idrottsläraren. Tro mig, jag vet hur det kan vara! När man är ute på VFU känner jag att jag uppskattar de åren jag själv jobbade i skola desto mer. Som om man redan var inskolad i alla de "secret codes" som råder i skolvärlden. Jag är väl kanske lite återhållsam då och då, eftersom jag inte gärnas vill uppfattas som "den där jobbiga VFU-studenten" . Även där vet jag mycket väl hur snacket kunde bli bland skolans personal. Det är ingen rolig värld alltid. Men det klart, på en arbetsplats som till 90 % består av kvinnor är det som uppdukat för skvaller och skitsnack. Och varför vill jag bli lärare nu igen? Det finns faktiskt ett skäl, som inte har att göra med den dåliga lönen, det otacksamma arbetet eller de skvallrande kollegorna. Och det är barnen. En gammal kollega till mig påminde både sig själv och oss andra så fort något inte gick som vi önskat: Vi är här för barnens skull, och bara för deras skull. Denna tanke sitter kvar, har fastnat i mina sinnen. Jag vet varje morgon när jag får kliva in i ett nedsläckt klassrum med siffror och bokstäver på varenda vägg. När barnen en och en tassar in och sätter sig på mattan medan läraren (min handledare) sätter på Carolas version av "Det gåtfulla folket". När jag ser barnen lyssna på texten, titta på varandra och le och ha det där hemliga samspelet som bara barn kan ha. När jag får uppleva detta, då ler jag, och jag vet, att det är lärare jag vill vara.
Kommentarer
Trackback
