Spillror av mig
Om drygt 12 timmar sitter min lillebror på ett flygplan som tar honom till andra sidan jordklotet. Den här dagen har varit hemsk. Imorse messade jag till min handledare och sa att jag inte kommer idag. Hade sovit kanske fem timmar och huvudet kändes tungt som bly. Även hon var hemma sjuk, så det dåliga samvetet i mig stannade på nivå lagom. Ibland önskar jag att man inte led så förbannat av det "duktiga flicka" syndromet, utan kunde göra hur man ville, när man ville. Men jag består dessvärre av 1000% samvete. Jag stannade i sängen till 12 och läste ut "Flyga drake". En fantastisk roman om en författare som tvingas ta itu med sitt förflutna och återvända till sin barndoms Kabul, eller resterna av det. Jag hade gett den till mormor i julklapp, och nu funderar även T på att läsa den. Den som lever får se...=)
Resten av dagen pendlade jag mellan mina 5 böcker om språklekar och språkutveckling och att böla. Tidigare har Adams resa varit så avlägsen, så långt borta. Nu är den inte ens ett dygn ifrån. Ja, jag vet att han är vuxen och blir 21 iår. Men för mig är han ingen ålder. Han är min lillebror som jag skulle offra livet för. Efter allt som skett och varit i mitt liv har Adam varit det tryggaste och mest pålitliga. Han är min allra allra bästa vän. Trots att vi är så olika som vi är vet jag ju att han känner sin knäppa syster innan och utan, och har liksom inget val än att dras med mig. Så vi håller ju ihop, som syskon ska göra. Han har lovat att faktiskt använda sin digitalkamera. Och gör han inte det så satan i gatan, får han med mig att göra. De har lagt upp resedagboken också, den förväntar jag mig uppdaterad åtminstone några gånger i veckan. Som jag skrivit förut, för Adams skull är jag så sjukt glad. För min egen skull- vil jag bara krypa ihop i en liten boll och somna och inte vakna igen förrän jag vet att han är hemma välmående och välbehållen. Mamma är också rätt knäckt, men visar det på andra sätt med sin hönsmammaoro. Hon sa nu när jag pratade i telefon med henne att vi får stötta varann. Det måste vi. Och Malin, jag vet hur du har det. Tänker på dig också. Men han är snart hemma igen, den där Adam.
Måste försöka rycka upp mig. Mindre snyggt att komma till praktiken imorgon med ögon svullna som två blodapelsiner. Man vill ju inte skrämma barnen, jag är väl redan skräckinjagande nog.... T är supergullig i alla fall. Jag har redan bett honom om ursäkt i förväg, om jag kan verka sur och grinig och lättretlig i några dagar. Men det är inget personligt, det är bara saknad. Den kommande veckan går nog fort. Vfu i två dagar, en av dagarna ska jag även göra fler språklekar med barnen. Sen på onsdag/torsdag (?) är det personalmöte och på torsdag är det PO-dag. Ska alltså träffa de andra som gör praktik i Solna och ha en dag med föreläsningar och diskussion. Och sen på fredag är det min sista vfu dag för denna gång. Måste komma ihåg att fixa glass till kidsen också- för jag har lovat lärarna det nu..=) Måste få sömn nu, så jag orkar existera under morgondagen. Nu exakt 12 timmar tills planet lyfter. Godnatt mina kära vänner....
Resten av dagen pendlade jag mellan mina 5 böcker om språklekar och språkutveckling och att böla. Tidigare har Adams resa varit så avlägsen, så långt borta. Nu är den inte ens ett dygn ifrån. Ja, jag vet att han är vuxen och blir 21 iår. Men för mig är han ingen ålder. Han är min lillebror som jag skulle offra livet för. Efter allt som skett och varit i mitt liv har Adam varit det tryggaste och mest pålitliga. Han är min allra allra bästa vän. Trots att vi är så olika som vi är vet jag ju att han känner sin knäppa syster innan och utan, och har liksom inget val än att dras med mig. Så vi håller ju ihop, som syskon ska göra. Han har lovat att faktiskt använda sin digitalkamera. Och gör han inte det så satan i gatan, får han med mig att göra. De har lagt upp resedagboken också, den förväntar jag mig uppdaterad åtminstone några gånger i veckan. Som jag skrivit förut, för Adams skull är jag så sjukt glad. För min egen skull- vil jag bara krypa ihop i en liten boll och somna och inte vakna igen förrän jag vet att han är hemma välmående och välbehållen. Mamma är också rätt knäckt, men visar det på andra sätt med sin hönsmammaoro. Hon sa nu när jag pratade i telefon med henne att vi får stötta varann. Det måste vi. Och Malin, jag vet hur du har det. Tänker på dig också. Men han är snart hemma igen, den där Adam.
Måste försöka rycka upp mig. Mindre snyggt att komma till praktiken imorgon med ögon svullna som två blodapelsiner. Man vill ju inte skrämma barnen, jag är väl redan skräckinjagande nog.... T är supergullig i alla fall. Jag har redan bett honom om ursäkt i förväg, om jag kan verka sur och grinig och lättretlig i några dagar. Men det är inget personligt, det är bara saknad. Den kommande veckan går nog fort. Vfu i två dagar, en av dagarna ska jag även göra fler språklekar med barnen. Sen på onsdag/torsdag (?) är det personalmöte och på torsdag är det PO-dag. Ska alltså träffa de andra som gör praktik i Solna och ha en dag med föreläsningar och diskussion. Och sen på fredag är det min sista vfu dag för denna gång. Måste komma ihåg att fixa glass till kidsen också- för jag har lovat lärarna det nu..=) Måste få sömn nu, så jag orkar existera under morgondagen. Nu exakt 12 timmar tills planet lyfter. Godnatt mina kära vänner....
Kommentarer
Trackback
