Hur mycket ska man egentligen offra?
Idag har jag tittat på filmen "Vikarien". Under dagens partnerområdes träff var det först film 1 1/2 timme och sedan diskussion om vad vi just sett. Eftersom filmen nu funnits i ett par år har jag hört mycket om den, men inte riktigt greppat vad den egentligen handlar om. Idag fick jag svaret. Vi fick följa läraren Max som höll på att förgås i kampen om att få sin niondeklass att helt enkelt kunna följa med i en undervisningssituation utan att varken störa eller låta sig störas. För att få handledning och hjälp kontaktade han sin gamla lärare från Lund, 70-åriga Folke som fortfarande praktiserade som lärare. Denna relativt unga läraren, Max, ska absolut prisas för sin viljestyrka.
Men när jag googlat runt lite för att läsa om filmen verkar det som han även blir hyllad för sin lärarstil och pedagogiska arbete. I filmen, som självklart bara är ett urklipp ur verkligheten, får vi se honom ringa föräldrar som uteblivit från föräldramöten, och säga att det inte gjorde något att de inte dök upp när han satt och väntade, han hade ändå varit där. Vi får se honom starta lektioner utan antydan till koncentration från elevernas sida, vi får se honom låta elever fatta beslut som är totalt utan styrning, ha "psykologsamtal" med elever, dessutom ganska dåliga såna. Vi får se honom ena sekunden säga "det här trodde vi ju aldrig att du skulle klara av", för att i nästa mening säga "jag litar på dig nu". Vi får se honom åka hem till elever och hjälpa dem med läxor, levererar kostymer till elevernas dörr, dyka upp på föräldrars jobb. Och detta var bara en liten del av vad han offrade av sin egen tid. Härav rubriken: Hur mycket ska man egentligen offra?
Jag har själv alltid haft inställningen att man även måste kunna vara personlig med eleverna man möter som lärare och pedagog, från egna erfarenheter säger jag att detvar något jag själv saknade i skolan. Men inte skulle jag kräva av min lärare, som denna välvilliga läraren Max erbjöd sig, att de skulle offra sin egen ledighet för att finnas till hands för mig. Jag är övertygad om att man som lärare måste ta tillvara på sin lediga, egentid. Hur ska man annars få krafter att orka sig igenom ett helt yrkesliv?
Jag tror att det finns en fara i att prisa denna form av självuppoffring. För vilken lärare orkar och vill jobba på dessa premisser? Vad lär sig föräldrar att de kan kräva av sina barns lärare? Ska vi komma hem till eleverna och hjälpa dem borsta tänderna också? Ok, det var kanske extremt, men vad blir nästa steg efter läxläsning? Är ni med på var jag vill komma? Tankevärd var filmen, absolut. Men jag blev lite mörkrädd när jag ringde mamma, som jobbar i skola, och hon med samma blinda entuamsm som jag läst på nätet hyllar den fantastiska Max. Nej, det Max resa gav mig var inte beundran, jo kanske för hans välvilja, men det jag tar med mig är något annat. Ska bara fundera på vad....
Idag fick jag till slut tag på kommunen, angående farmor. Nu pratade jag med chefen, en vettig människa, tack gode gud. En ny ansökan är det enda som gäller. Vi ska ta dem på utmattning.
Men när jag googlat runt lite för att läsa om filmen verkar det som han även blir hyllad för sin lärarstil och pedagogiska arbete. I filmen, som självklart bara är ett urklipp ur verkligheten, får vi se honom ringa föräldrar som uteblivit från föräldramöten, och säga att det inte gjorde något att de inte dök upp när han satt och väntade, han hade ändå varit där. Vi får se honom starta lektioner utan antydan till koncentration från elevernas sida, vi får se honom låta elever fatta beslut som är totalt utan styrning, ha "psykologsamtal" med elever, dessutom ganska dåliga såna. Vi får se honom ena sekunden säga "det här trodde vi ju aldrig att du skulle klara av", för att i nästa mening säga "jag litar på dig nu". Vi får se honom åka hem till elever och hjälpa dem med läxor, levererar kostymer till elevernas dörr, dyka upp på föräldrars jobb. Och detta var bara en liten del av vad han offrade av sin egen tid. Härav rubriken: Hur mycket ska man egentligen offra?
Jag har själv alltid haft inställningen att man även måste kunna vara personlig med eleverna man möter som lärare och pedagog, från egna erfarenheter säger jag att detvar något jag själv saknade i skolan. Men inte skulle jag kräva av min lärare, som denna välvilliga läraren Max erbjöd sig, att de skulle offra sin egen ledighet för att finnas till hands för mig. Jag är övertygad om att man som lärare måste ta tillvara på sin lediga, egentid. Hur ska man annars få krafter att orka sig igenom ett helt yrkesliv?
Jag tror att det finns en fara i att prisa denna form av självuppoffring. För vilken lärare orkar och vill jobba på dessa premisser? Vad lär sig föräldrar att de kan kräva av sina barns lärare? Ska vi komma hem till eleverna och hjälpa dem borsta tänderna också? Ok, det var kanske extremt, men vad blir nästa steg efter läxläsning? Är ni med på var jag vill komma? Tankevärd var filmen, absolut. Men jag blev lite mörkrädd när jag ringde mamma, som jobbar i skola, och hon med samma blinda entuamsm som jag läst på nätet hyllar den fantastiska Max. Nej, det Max resa gav mig var inte beundran, jo kanske för hans välvilja, men det jag tar med mig är något annat. Ska bara fundera på vad....
Idag fick jag till slut tag på kommunen, angående farmor. Nu pratade jag med chefen, en vettig människa, tack gode gud. En ny ansökan är det enda som gäller. Vi ska ta dem på utmattning.
Kommentarer
Trackback
