Gråtorgie
Begravningar är verkligen jobbiga. Jättejobbiga. Det värsta när man själv inte är närmsta släkting till den som vandrat vidare, är att se sina närmre släktingar ledsna. Jag fick nästan dåligt samvete när jag var så ledsen under gudstjänsten, för att jag inte "har rätt" att vara ledsen. Jag gät för att det var så jobbigt att se mina sysslingar så ledsna, och för att jag börjar tänka på farfar. Honom kommer jag aldrig kunna tänka på utan att tårarna börjar forsa. Jag kommer alltid sakna honom.
Nu är jag alldeles jättetrött, enda in i själen. För att peppa mig själv gick min älskling med på att gå på en Natta-film på bio ikväll; He´s not that into you. Kvart över nio i Kista. Ska bli skönt att tänka på något annat.
Hörrni, ta hand om era nära och kära, vi har bara ett liv (i taget iaf!).
Kärlek /N
