att sakna.
Vet ni vad som slog mig idag, mitt under en intressant föreläsning om tid, universum och Einsteins relativitetsteori? Jo, att när jag fyller 27 om 1 och en halv månad, kommer det att vara längre än 20 år sedan min farfar gick bort. Han har saknats mig i över 20 år. Jättekonstigt. Han lämnde oss när jag var 6 år, jag minns allt så tydligt. Lillebror var bara en bebis och var lyckligt ovetandes om all sorg. Men jag har varit medveten om min sorg sen dess. När man är 6 år är man inte särskilt gammal och man minns inte så där väldigt mycket innan skolåren tar vid. Men farfar minns jag så klart och tydligt att det känns som igår han stod på bryggan ute i Vettershaga och hejjade på mig när jag kämpade med att lära mig simma. Han lärde mig så mycket, han älskade mig så högt. Och jag honom. Det var vi mot hela världen. Och 20 år senare kan jag inte tänka på honom utan att tårarna börjar rinna nedför kinderna. Jag önskar så att jag hade haft en bild på honom, min älskade farfar. Men alla bilder jag har är i pappform och någon hejjare på scannern lär jag aldrig bli. Jag googlade hans namn, för att se om det fanns något att minnas honom med. Hans röst finns. På några bibliotek runt om i Sverige. Jag har en kassett någonstans där han läste in Edgar Allan Poe. Den lyssnade jag på då och då säkert 10 år efter hans död. Men nu var det länge sen, kassetten ligger bortglömd i någon låda nere i källaren. Men min farfar, han kommer aldrig någonsin att glömmas bort.
Kommentarer
Trackback
