-Mitt rosa liv som lärarstudent-

Du var som en extra-farmor, du tog dig tid att tala med mig, du såg mig. Jag var en liten flicka när du fanns som stor del av mitt liv, men konstigt nog, så har du aldrig slutat upp att vara en del av mig. Pappa älskade dig, du var en av de få kvinnor han verkligen kunde älska. Kanske var det detta jag kände? Alla böcker du skickade, tack Maria, det känns aldrig som om jag tackade, på riktigt. Utan dig hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag kan inte säga om allt jag gått igenom aldrig skulle skett, det kanske var meningen ändå. Det konstiga var, att jag tänkte på dig i veckan, tänkte och undrade hur du mådde, kanske hoppades jag att jag skulle få träffa dig en gång till. När pappa ringde och berättade vad som hänt, kändes det så märkligt. Jag vet inte om någon någonsin kommer att förstå din storhet, men jag gör det, och pappa gör det, det vet du. Tack för allt du givit mig och min familj, ty utan dig hade inget varit detsamma. Och jag tänker fortsätta att skriva långa meningar... =) Tack Maria!