-Mitt rosa liv som lärarstudent-

Synd att det är olagligt att mörda i det här landet. Annars har nog en mördargen väckts i mig nu. Ok, vem som helst får inte mördas, inte oskyldiga. Men de som förtjänar det. Min farmor har ramlat. När hemtjänsten kom hem till henne var hon blodig i ansiktet. Farmor erkände att hon ramlat, men inte fattat hur illa det egentligen var. Hon fick åka in till akuten och sy ihop ett djupt jack i huvudet. För tre veckor sedan fick min farmor avslag på äldreboende här i sollentuna. Avslag! Hon bor ensam i sitt stora hus med ett besök om hemhjälpen under vardagar. Mer hjälp vill hon inte ha. Hon är gammal, integritet är hennes ledstjärna. Farmor fyller 96 om ett halvår. Min farmor har tydligen ingen rätt att åldras utan att behöva oroa sig för om hon kommer kunna gå ned för trappan utan att ramla. När farmor fick avslag ringde jag och var skitförbannad och pratade med den där jävla gubben som gett henne avslag. Han saknade totalt empati och förståelse för min farmors och våra önskemål. Idag ringde pappa, arg. Pappa sa att det var som att tala med en vägg. Hur fan kan sådana här människor jobba med mänskliga behov? Och dessutom äldre människor behov? Imorgon ska jag ringa runt. Måtte jag få tag på någon ansvarig, chef. Nästa steg är varenda jävla tidning och tvkanal som finns. Såhär behandlar man inte min farmor.

ska jag och min prins se ikväll. Hört rykten om att det är en snyftare, näsdukar är nedpackat! Nu är han i full gång med att göra kycklinggratäng och färsk pasta till oss. Hur kunde jag ha en sådan tur att hitta an karl som (till skillnad från mig) VERKLIGEN kan laga mat? Ibland hopar sig frågorna. Och han hade inte glömt alla hjärtanes dag, han kom hem med hummer...=) Vi åt grantinerad hummer och sallad och baguette med västerbottenost. Men vi åt en hel var! Helt ärligt, jag vet inte om jag någonsin kommer äta hummer igen. Det är det som är faran med goda grejer, man äter tills man mår illa!

Idag var min sista praktikdag. Men ska jag vara ärlig så fick jag betalt även idag, mellan 8-13 hjälpte jag till med klassen. Fick lite skriftliga omdömen också, min handledare var lika gullig som vanligt! Nu är maten klar, plikten kallar!!! =)

Är så fruktansvärt trött! Jag är en lat student, jag ska inte behöva ha dagar som dessa! Låt någon annan som orkar få dem! Skola mellan 8 och 16, bilkö till jobbet och personalmöte till strax efter 18. Där gick den energin. Så roligare än så blir det inte idag. Jag är värdelös. Men imorgon är det alla hjärtans dag. Sist glömde Tommie bort den och fick böta med ett pärlhalsband när vi var i Thailand. Spänningen är olidlig. För övrigt är det min tur att "glömma" denna gång. Mohahaha. Som om han bryr sig. Puss o gonatt!

Imorgon blir det inte vfu för mig. Imorgon blir det jobb. Alltså intjänade pengar samtidigt som jag gör mina vfu-uppgifter. Helt ok. En av lärarna i klassen blev sjuk så istället för att de tar in en vikarie så betalar dem mig som redan är där. Ska även vara med på fritids till 16, så det blir en långdag för mig. Speciellt eftersom det är personalmöte på jobbet från 16.30-19.30. Det var imorgon, har kollat extra noga.

Var helt slut idag. Imorse när jag skulle försöka sminka mig var mina ögon fortfarande svullna. Undrar hur jag blev en snart 26-årig mes? Han är ju hemma igen om några månader. Jag klarade av dagen i alla fall, men när jag kom hem ramlade jag ihop i en hög i soffan och somnade. En halvtimmes sömn fick jag, sen trvingade jag mig upp så att jag skulle kunna sova ikväll. Mellan mina tv-favvisar har jag fösrökt få ordning på morgondagens lektioner. Ska efter morgonsamlingen som vanligt köra lite språklekar med barnen. Har tre stycken förberedda om tiden inte räcker eller om det av någon anledning inte fungerar som jag tänkt.

Ikväll gick första delen av svt´s nya dokumentärserie i 13 delar. 9A. Och döm av min förvåning när jag såg att det var strix som stod bakom den. Undrens tid är inte förbi! Med tanke på hur svårt det är att på en timmes avsnitt ge en någolunda sann bild av hur skolan ser ut idag, tycker jag ändå att de lyckades hyfsat. Hur ska man då se på en sådan serie? Svälja allt med hull och hår? Avfärda den som en förskönad verklighet? Det är nog upp till var och en. Jag väljer att bli inspirerad. Jag väljer att se det jag själv funderat på. Värdegrunder. Respekt. Stavros Luka (matteläraren) sa något i stil med att man måste bemöta dem med kärlek för att kunna dansa med dem. Finns det för lite kärlek i skolan? Finns det för mycket rena förpliktelser som leder till att det enda som egentligen är viktigt, glöms bort? En del av mig är rädd för det. En annan del av mig ser fantastiska lärare och pedagoger som ger sin själ till eleverna. Det är även denna skola jag själv är barn av. Och det är med kärlek i fokus jag själv vill undervisa. Hoppas bara att verkligheten aldrig kommer ifatt mig. Fortsättning följer.

Om drygt 12 timmar sitter min lillebror på ett flygplan som tar honom till andra sidan jordklotet. Den här dagen har varit hemsk. Imorse messade jag till min handledare och sa att jag inte kommer idag. Hade sovit kanske fem timmar och huvudet kändes tungt som bly. Även hon var hemma sjuk, så det dåliga samvetet i mig stannade på nivå lagom. Ibland önskar jag att man inte led så förbannat av det "duktiga flicka" syndromet, utan kunde göra hur man ville, när man ville. Men jag består dessvärre av 1000% samvete. Jag stannade i sängen till 12 och läste ut "Flyga drake". En fantastisk roman om en författare som tvingas ta itu med sitt förflutna och återvända till sin barndoms Kabul, eller resterna av det. Jag hade gett den till mormor i julklapp, och nu funderar även T på att läsa den. Den som lever får se...=)

Resten av dagen pendlade jag mellan mina 5 böcker om språklekar och språkutveckling och att böla. Tidigare har Adams resa varit så avlägsen, så långt borta. Nu är den inte ens ett dygn ifrån. Ja, jag vet att han är vuxen och blir 21 iår. Men för mig är han ingen ålder. Han är min lillebror som jag skulle offra livet för. Efter allt som skett och varit i mitt liv har Adam varit det tryggaste och mest pålitliga. Han är min allra allra bästa vän. Trots att vi är så olika som vi är vet jag ju att han känner sin knäppa syster innan och utan, och har liksom inget val än att dras med mig. Så vi håller ju ihop, som syskon ska göra. Han har lovat att faktiskt använda sin digitalkamera. Och gör han inte det så satan i gatan, får han med mig att göra. De har lagt upp resedagboken också, den förväntar jag mig uppdaterad åtminstone några gånger i veckan. Som jag skrivit förut, för Adams skull är jag så sjukt glad. För min egen skull- vil jag bara krypa ihop i en liten boll och somna och inte vakna igen förrän jag vet att han är hemma välmående och välbehållen. Mamma är också rätt knäckt, men visar det på andra sätt med sin hönsmammaoro. Hon sa nu när jag pratade i telefon med henne att vi får stötta varann. Det måste vi. Och Malin, jag vet hur du har det. Tänker på dig också. Men han är snart hemma igen, den där Adam.

Måste försöka rycka upp mig. Mindre snyggt att komma till praktiken imorgon med ögon svullna som två blodapelsiner.  Man vill ju inte skrämma barnen, jag är väl redan skräckinjagande nog.... T är supergullig i alla fall. Jag har redan bett honom om ursäkt i förväg, om jag kan verka sur och grinig och lättretlig i några dagar. Men det är inget personligt, det är bara saknad. Den kommande veckan går nog fort. Vfu i två dagar, en av dagarna ska jag även göra fler språklekar med barnen. Sen på onsdag/torsdag (?) är det personalmöte och på torsdag är det PO-dag. Ska alltså träffa de andra som gör praktik i Solna och ha en dag med föreläsningar och diskussion. Och sen på fredag är det min sista vfu dag för denna gång. Måste komma ihåg att fixa glass till kidsen också- för jag har lovat lärarna det nu..=)  Måste få sömn nu, så jag orkar existera under morgondagen. Nu exakt 12 timmar tills planet lyfter. Godnatt mina kära vänner....

Min dag har varit fullkomligt SPÄCKAD av äventyr. Eller så var det inte så nej... Dagen började med att vi vaknade upp i mammas och Krilles hus ute i Ekolsund (Bålsta/Enköping) och åt en suverän frukost. Vi kom dit igår (lördag) kväll tillsammans med Adam och Malin. Vi åt tacos och drack rödvin och snyftade lite åt Adams kommande resa. Känns overkligt när man bara slänger en tanke på det, men så fort jag tänker på hur lång tid det är och hur tomt det kommer vara utan honom bara ett telefonsamtal bort, blir jag så himla himla ledsen. Vem ska jag nu prata med om vår knasiga familj eller vad som händer på jobbet? Efter vi ätit oss proppis (går det att äta tacos på något annat sätt?) gick vi upp på andra våningen och spelade en omgång Jeopardy årgång 1999 och slökollade på Melodifestivalen. Det enda jag blev riktigt underhållen av var komikern Björn Gustav(f?)sson. Vi skrattade nästan så vi vek oss dubbla, så oerhört uppfriskande med en så ung kille som kan bjuda på sig själv så. Love it!

Eftersom detta är min underbara jobbhelg (även för T) så var det bara att efter frukosten knöla in sig i en kall bil och åka tillbaka till verkligheten. Så när vi kör på Stäketvägen, mellan E18 och E4an, så blinkar plötsligt en stor lastbil mot oss med helljusen. Poliskontroll! Vi försöker snabbt räkna ut när och hur mycket vin T drack igår kväll. Hysterisk som jag är trodde jag ju att det var kört och att körkortet skulle ryka. Hade inte hjärtat suttit så väl förankrat i min kropp så hade det nog hoppat ut, så fort slog det. Vi blev såklart invinkade och en kvinnlig polis kom gående mot oss. Jag trodde jag skulle svimma av nervrositet. Men älsklingen min höll lugnet fast jag visste hur jobbigt han tyckte att det var. Han blåste, och det blev.... negativt. Så lättad!

Äventyr nr 2 kom runt 18-tiden på jobbet. Jag hade just kommit tillbaka från rasten när det plötsligt börjar tjuta för fulla muggar i hela köpcentret. Och den automatriska rösten ber oss trevligt utrymma byggnaden. Fint! Bra! Vi börjar ju hysa ut folk trots att ingen fattat vad som skedde. Några lydde, andra stannade kvar. Efter en kvarts fullkomlig förvirring fick vi veta att några sattyg till ungar hade slagit sönder en larmknapp nere i garaget. Så brandkåren kom. Den kostnaden blir fin. Inte för att jag är för aga- men ibland undrar man ju inte om det är det som skitungar förtjänar. Det eller straffarbete. Det blir bra.

Annars var det en någolunda händelselös helg på jobbet. Nu är klockan 23.08 och jag ska strax gå ochn lägga mig. Kul att komma hem 22.30 för att åka hemifrån sen igen 7.30 dagen efter. Ungefär som jag ska göra imorgon. Men nu är det minsann två hela veckor tills det är dags igen, helt fantastiskt! Nästa vecka är det praktik igen, lite fler språklekar ska jag sysselsätta 6-åringarna med på onsdag, annars är det läsning och skrivning som gäller. Och så Adams resa, stackars stackars oss.......

Nu har jag varit hemma och lallat runt i 5 timmar och lyckats med konststycket att inte ens öppna en bok! Nu skäms jag faktiskt. Igår var jag tokduktig och när jag kommit hem vid 15 (efter vfu+ biblioteket) satt jag både och skrev, förberedde lite lektion och läste. Säkert 4 timmar under eftermiddagen och kvällen. Får på något sätt kompensera ut dessa två dagar mot varandra. Det värsta är att det är ju enbart mitt dåliga samvete det drabbar... Om två timmar är jag på väg till yogan, idag kan förhoppningsvis ingenting stoppa mig från att gå dit. Ja, det skulle möjligtvis vara om jag somnar nu, men med tanke på att både jag och T (som e lite dålig) tog en entimmespowernap mellan 13-14, så BORDE jag väl hålla mig vaken..? Vilken härligt lång mening det blev. Vilken tur för mitt skrivande att det här är mitt andra inlägg idag- eller är det bara ytterligare en metod att smita från studierna?  Who knows? Ikväll är Karin med på Eftersnack på Mittnytt- hoppas det inte tar en vecka innan de lägger upp det på webben, som sist! Hejjar på dig pluttan!

Tänker massa på lillebrors kommande resa. Om sex dagar åker han. Under tre långa månader kommer han slippa sin storasysters jobbiga telefonsamtal. För hans skull är det det bästa som kunde hända- för mig är det det värsta. Igår pratade jag med stackarn i ca 5 min, och jag grät och grät. Fick ju rensa tårkanalerna i alla fall. Han har ändå funnits i mitt liv i 20 år, och man har alltid kunnat prata hur som helt och när som helst. Men nu kommer han befinna sig på andra sidan jordklotet- och inte alls vara så nära längre. Och min födelsedag tvingas jag fira utan min älskade bror. Aldrig hänt. Kan inte ens tänka på det utan att tårarna gör sig påminda bakom ögonlocken... Fan!

Ok- nu kan jag inte fly längre... Under en timme ska jag kedja mig fast vid Bornholmsmodellen. C YA!

Apråpå ingenting så var ovanstående rubrik etty citat från den kommande Sex and the city- the movie trailern. Kan inte med ord beskriva hur mycket och intensivt jag längtar!

Idag är det onsdag och jag har nu varit ute på VFU (praktiken) i tre dagar. Idag blev det en kort dag eftersom eleverna hade idrott efter lunch och sedan slutade. Eftersom jag inte planerar att utbilda mig till idrottslärare kändes det som om jag kunde göra något vettigare av resten av dagen. Så när eleverna och handledaren gick och åt lunch halv 11, åkte jag och solade. Bra mycket vettigare än att springa runt i en gympasal och jaga elever som inte lyssnar på idrottsläraren. Tro mig, jag vet hur det kan vara! När man är ute på VFU känner jag att jag uppskattar de åren jag själv jobbade i skola desto mer. Som om man redan var inskolad i alla de "secret codes" som råder i skolvärlden. Jag är väl kanske lite återhållsam då och då, eftersom jag inte gärnas vill uppfattas som "den där jobbiga VFU-studenten" . Även där vet jag mycket väl hur snacket kunde bli bland skolans personal. Det är ingen rolig värld alltid. Men det klart, på en arbetsplats som till 90 % består av kvinnor är det som uppdukat för skvaller och skitsnack. Och varför vill jag bli lärare nu igen? Det finns faktiskt ett skäl, som inte har att göra med den dåliga lönen, det otacksamma arbetet eller de skvallrande kollegorna. Och det är barnen. En gammal kollega till mig påminde både sig själv och oss andra så fort något inte gick som vi önskat: Vi är här för barnens skull, och bara för deras skull. Denna tanke sitter kvar, har fastnat i mina sinnen.  Jag vet varje morgon när jag får kliva in i ett nedsläckt klassrum med siffror och bokstäver på varenda vägg. När barnen en och en tassar in och sätter sig på mattan medan läraren (min handledare) sätter på Carolas version av "Det gåtfulla folket". När jag ser barnen lyssna på texten, titta på varandra och le och ha det där hemliga samspelet som bara barn kan ha. När jag får uppleva detta, då ler jag, och jag vet, att det är lärare jag vill vara.