-Mitt rosa liv som lärarstudent-

I två dagar har jag haft fullt upp. Eftersom jag är lite mellan kurser och redan skrivit min fältstudierapport som ska in på torsdag har jag haft två dagar "lediga". Från skolan ja. Å andra sidan, om det jag jobbat med i två dagar inte handlar om utbildning, då vette tusan vad utbildning är. Jag börjar från början. Min morfar, den italienska invandraren, hade en god vän. Denna vän var socialarbetare och hade ett förflutet bakom sig som ingen ska behöva uppleva. Emerich Roth heter han. Emerich överlevde Hitler och hans ondska. Han fick se hela sin familj försvinna, men återfann till slut en av sina systrar här i Sverige. Emerich är författare och föreläsare. En av de få ögonvittnena som fortfarande lever och kan fortsätta sprida sin erfarenhet och kunskap.

När jag var 18 år fick jag äran att resa med honom till Polen och Auschwitz/Birkenau. Tre år senare åkte jag med som stöd när lillebrors niondeklass åke dit. Så två gånger har jag varit där, två resor som förändrade mitt synsätt på livet. På måndag kommer han till skolan jag förut jobbade. Och jag ska vara med, jag ska berätta om mina upplevelser och hur fördomar kan skada om man inte är medveten och jobbar med sina fördomar. På morgonen ska jag vara med och prata med 7orna och på kvällen lärare och föräldrar. Hoppas att det kommer många och lyssnar. Så detta har jag alltså förberett i dagarna två. I torsdags letade jag fram allt gammalt materiel jag har kvar från när jag åkte och de kurser som jag gått. Sen skrev jag det första utkastet till föredraget. Igår var jag på skolan, kopierade overhead-papper och satte upp anslag i skolan med mamma. Sen åkte vi till Rädda Barnen och mötte en fantastisk människa (gammal lärare såklart) och som gav oss materiel att lägga ut till föräldrarna och jag fick även massa bra böcker och skrifter om jämställdhet, avgifter i skolan, och massa annat som jag kan behöva och som engagerar mig. När jag kom hem åt vi middag och jag skrev klart föredraget. Så nu är jag redo!

/N

Denna kommentar fick jag i mitt senaste inlägg:

Postat av: Läraren

Rasmus Wennergren är lärarstudenten från Malmö som inte nöjer sig med att sitta i klassrummet och klaga. Han har startat debattgruppen "Sista ordet" som öppet kritiserar utbildningsminister Jan Björklund.
- Han är konservativ, ytlig och utan större visioner, säger Rasmus Wennergren.

Rasmus tilläger dock: -Läraryrket är trots allt ett yrke för de som inte kommer in på svårare utbildningar.

2009-03-13 @ 17:43:35

Ok, jag fattar att du är ett skämt, men jag måste säga att jag uppskattar det! Men om man bortser från den lilla detaljen så vill jag ändå lyfta några saker i kommentaren. 1) Som "lärare" är det supermodigt att erkänna att man inte kom in på en svårare utbildning, så bra jobbat! 2) Det sista citatet har aldrig publicerats. 3) Jag tycker att det är fantastiskt att studenter inte bara sitter och accepterar utan tar ställning mot det de tycker är fel. Modiga människor finns det för få av i lärarkåren, ja för få i hela världen. 4) Sist men inte minst, om det var skrivet för att provocera mig så funkade det inte. Jag vet att det finns puckon som valde lärarutbildningen för att allt annat var för svårt, jag har själv gått i samma klass som såna människor. För övrigt ett intressant ämne, jag har ibland själv kritiserat utbildningen för att jag tycker att det ställs för låga krav på studenterna. Men nu är det så att detta är det enda utbildningen som finns. Och jag älskar det jag gör och har inte ångrat en dag. 5) Jag är verkligen supernyfiken på varför jag tycks så provocerande för vissa att de inte kan låta bli att skriva såna här inlägg? Jag vet hur det är att älska-hata bloggare, jag själv bara måste läsa vissa bloggar trots att jag egentligen tycker rent av illa hur personen lever och resonerar, men det går bara inte att hålla sig borta. Men att jag kunde vara lika provocerande, superspännande!

/N

Jag har inte den blekaste hur eller varför jag fick två spännande kommentarer i förra inlägget. Hade ju inget med skolan att göra och sist jag yttrade ett ord om Björklund var i december.  Men jag tackar och tar emot! Angående betyg måse jag då fälla in att jag tycker att det är för sent att börja med betyg i åttan. Jag minns att jag redan i femman önskade någon form av mätning hur jag låg kunskapsmässigt. Men i dagens skola ska det finnas tydligt formulerade IUP, som på ett sätt fungerar som en mätning av kunskapsmålen. Att sätta betyg på lågstadiet känns i mina ögon bara dumt, här måste ju motivation och att få igång lärandeglädjen komma först. Börjar man sätta betyg då riskerar man både att ta död på elevernas skolglädje och relationen med föräldrarna, som man enligt Lpo94 ska ha ett tätt fungerande samarbete med. Däremot är jag faktiskt för betyg i ordning och uppförande. Men inte bara "för att", utan att detta betyg är starkt anknuten till Livskunskap, som förhoppningsvis gemomsyrar flera ämnesområden inom skolans undervisning. Det vore spännande att uppleva någon sådant. Jag som själv gick i privatskola som det kallades då, i lågstadiet är klassiskt drillad med skolrockar, led, bänkar på rad och ordentlg handuppräckning. Men särskilt inspirerande vet jag inte alltid om jag tyckte att skolan var.

Tackar än en gång för intressanta inlägg, jag vill gärna få fler. Ger lite att fundera på och det är alltid kul när man utmanas i tankarna lite. Nu ska jag iväg och träna!

/N

T kom just hem från en tenta. Ganska nedslagen. Han har jobbat som en galning inför denna tenta, han är i skolan mellan 8-18 VARJE dag. Plus att han ofta sitter efter middagen någon eller några timmar och förbereder labbar eller pluggar. Jag har varit ganska duktig på att plugga denna termin, men T har med all säkerhet lagt ner det dubbla i antalet studietimmar. Inom min utbildning skulle hans ansträngningar generera i enbart A-betyg. Men istället för att lyckas som han borde göra kontra timmarna han lägger ner, kommer han hem och är övertygad om att han överhuvud taget inte är i närheten av att komma upp i de poäng som krävs. Tentan hade till stor del bestått av tal som de över huvud taget inte jobbat med, och som inte ens finns med i deras mattebok. När han konfronterade kursansvarig efteråt svarar hon att de "ska veta" hur man gör. Vad är syftet med en sån här utbildning För det verkar ju inte vara att faktiskt lära studenterna? Jag är av orubblig inställning att kth enbart är en utrensningsinstitution där alla som inte behöver lärarledd undervisning är de enda som överlever. Jag läste just om det här i Skinner, som jag läste i första kursen, att många högskolor och universitet enbart är till för dem som själv kan lära sig, alltså skaffa kunskapen på egen hand. Men varför har man då universitet? Varför är lärarna där? För övrigt är jag kritisk till att de som forskar måste kliva in i undervisning ett antal timmar. Men alla är uppenbarligen inte lämpliga som lärare, så varför ska de då få undervisa? Det enda det resulterar i är förvirrade och frustrerade studenter som inte får hjälp med sånt som de inte klarar av på egen hand. Jag känner mig superbesviken. Någon som har något klokt att tillföra mina funderingar?

/N

Nu måste jag lägga mig i igen, så är det bara. I en artikel i DN står det om hur det är ett problem för skolorna att allt fler föräldrar söker ledigt till sina barn på grund av semesterresor under terminen. Detta är något vi diskuterat under basgruppsdagarna och något som jag har en mycket stark uppfattning om. Detta debatteras om i dagens Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/wendela/article3927178.ab.

Jag är medveten om att det är upp till dubbelt så dyrt med resor under loven. Och jag är medveten om att alla långt ifrån har möjlighet att betala för detta. Men nu är det så, att det är skolplikt i Sverige. Märk därmed att jag pratar utifrån grundskolan, där skolan och kommunen, inte föräldern, bär det främsta ansvaret för barnets lärande.

I DN artikeln står det tydligt förklarat varför skolorna inte är positiva till resor mitt i terminen; frånvaron "påverkar arbetsmiljön i skolan men även elevernas chanser att nå målen i alla ämnen även äventyras." Svårt att förstå? Inte särskilt va? Tänk att jobba som lärare, som jag snart kommer göra, och från den ena veckan till den andra ha olika elever i klassen. Det skapar otrygghet, och för en lärare som lägger ner oerhört mycket tid på planering är det ett gissel om eleverna åker bort, då dubbelt arbete krävs. Därför blir jag så arg när jag läser nåt så omedvetet skrivet som Terri Herrera Eriksson just gjort. Tyvärr kan man i skolfrågor inte enbart utgå från ett perspektiv!

Jag reste själv mycket som barn och är otroligt glad och tacksam för det jag fått uppleva. De få gångerna som jag var ledig från skolan hade jag turen att ha föräldrar som tog det på allvar det jag missade, och engagerade sig i mitt arbete och såg till att allting blev gjort. Men nu är det på detviset, att alla föräldrar inte kan ta detta ansvar, och var hamnar barnet då? Inte bara att det isolerats från den klassgemenskap som växer starkare vecka efter vecka, utan eleven har även missat väsentliga kunskaper i sin utbildning. I grundskolan, beroende på var eleven ligger i utvecklingen, kan vissa skeeden vara väldigt viktiga, och när ett barn har börjat upptäcka något, knäcka en kod, är det av yttersta vikt att eleven ifråga får den bästa av alla stimulanser. Och det är för att kunna leda elever genom detta som en lärare spenderar minst 3 1/2 år i skolan. Lärares och klasskompisar är otroligt viktiga i ett barns kunskapsutveckling och kan aldrig någonsin ersättas med en 2 veckors semester i Spanien.

/N

Jag har en bloggidol. Och lärarförebild. Och skrivandeförebild. Anne-Marie Körling heter hon. Lärare, författare, bloggare, krönikör. Hon har säkert fler titlar på sig själv. Jag fick upp ögonen för henne när hon föreläste hos oss i skolan förra året. Jag föll pladask. Sen när jag läste hennes blogg föll jag lite till. Och ännu mer när jag började läsa hennes krönikor i Lärarförbundets tidning. Hon leker med ord på ett sätt jag aldrig tidigare sett, och som lärare inspireras jag av människor som vågar prova vad som händer utanför ramarna. Nyss läste jag hennes senaste krönika. Det värker i själen när jag läser denna. Hur tänker ni?

Krönikor Anne-Marie Körling: Språket börjar över potatismoset     [2008-11-28] Skolans matsal är en tummelplats. Plötsligt synliggörs hela skolan för någon halvtimme. Från sexåringarnas vingliga tallrikspromenad till de stora elevernas självklara erövring av bordsplats och tallrikar så välfyllda med mat att man tror att de äter för två. Mitt skolperspektiv vidgas med ens. Jag letar nedslagsplats i skolmatsalens gigantiska hav av bord och stolar. Var ska jag sitta?     Det är då jag ser henne. Den där flickan som jag under några veckor inte kan släppa ur tanken. Det är ensamt runt henne. Jag slår mig ned. Hon tittar knappt upp. Pillar i sig en ärta eller två, hämtar mjölk. Hon är tyst. Hon ser ledsen ut.  Jag får höra att hon nyss kommit till vårt land, till en av de mottagarklasser som finns, och nu sitter hon här mitt i en helt annan språkkultur. Ja, inte bara språket är nytt ? allt är nytt. Hon är språkny, men också språkensam. Hon är utan språk i denna matsal. Här finns ingen som talar hennes språk. Jag slår mig ned.     Jag försöker förstå hur det skulle vara om det vore jag. Hur det skulle vara att sitta där utan att förstå någonting av det som sas runtomkring mig? Jag klarar det inte. Jag kan inte förstå. Jag är i mitt språk. Nu famlar jag efter mina ord. Jag pekar mot mig själv som om jag ville säga att jag är här. Men jag blir också språkfattig där jag sitter.     Jag ser in i hennes avgrundsdjupa ensamma ögon. Ögonen säger något jag kan förstå. Att se är också ett språk. Men ett språk utan uttalade ord. Hon säger att jag ska se henne. Se till hennes litenhet, ensamhet, och närvara i den. Jag lägger en hand på hennes arm. Det är nästan omänskligt att inte äga ett språk. Vem är man utan språk? Vad gör det med identiteten att inte kunna säga något alls?     Varje lunchrast slår jag mig ned hos henne. Det blir inte många ord. Men det blir någon slags kontakt. Så ensamma vi blir tillsammans då vi inte kan tala med varandra.  Jag sitter i min svenska matsal. Jag kan sätta namn på allt det jag äter. Maten här är ord. Vi kan börja med det vi har gemensamt. En ärta är en ärta. Jag pekar. Säger ärta. Hon prövar och härmar. Här i matsalen, över potatismoset och tomaterna, kan vi börja. Är man ny i ett språk behöver man sätta ord på alla saker runt omkring. Det är med substantiven och i presensform vi börjar.     Det känns i hela kroppen när jag möter den lilla flickans ögon då hon pekar på sitt glas och säger mjölk. Hon tar orden i sin mun. Hon uttalar dem. Hon vågar. Hon kan. Hon prövar. Vi möts i gemenskapen över ett glas mjölk. Det är en början.

Ibland börjar det bara koka i blodet. Nu har jag gått lärarutbildningen i snart 2 år och läst massor och förhoppningsvis även lärt mig lika mycket. Något jag lärde mig efter bara ett år var att för att lära dig behärska ett andraspråk så är det så gott som en förutsättning att du har ett väl utvecklat modersmål, då man"överför" mellan språken. Har du inte ett väl utvcklat modersmål och senare lär dig ett nytt språk, innebär det kognitiva konflikter, då du plötsligt ska läsa och tänka på en nivå på ett nytt språk som du inte ens uppnått i ditt modersmål. Inte så svårt att begripa, eller hur?

Men tydligen så är vår utbildningsminister, Jan Björklund, inte lika kvick i huvudet. Den här artikeln läser jag i DN nu på morgonen: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=856687. Här har alltså forskning visat precis det jag beskriver här ovan, att de elever som läst sitt modersmål lyckas bättre i skolan, med alla ämnen. Men Jan Björklund, han "anser att det är viktigare att lära sig svenska än att studera sitt modersmål. Framför allt för integrationens skull." Och att han "tror" att de elever som läser modersmål är "extra motiverade och att de skulle ha bra betyg oavsett om de läste mordesmål eller inte." Och i samma artikel är tre kunniga människor inom skola och forskning överrens om hur det ser ur, och ändå ska J.B kläcka ur sig vad han tror! Och när det gäller intergrationen kan jag nästan lova att det i slutändan inte kommer att handla om ett perfekt svenskt språk, utan kunniga och bildade människor som är en fantastisk tillgång till vårat land. Ibland undrar man ju vad de där obildade plitikerna håller på med...

Bara en stilla undran hur kommunen i h---e tolkar Läroplanen (Lpo94) när de gör på detta sätt. I läroplanen står det klart och tydligt att "Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling."  Det står ju också att "hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov." Och om nu eleven ifråga INTE känner att hon får tillräckligt med hjälp i sin nuvarande skola, dit hon inte längre klarar av att gå till, så borde Sollentuna kommun dra sitt språ till stacken. I artikeln står ingenting om att skolan hon vill till inte kan ta emot henne, platsmässigt, så vad är då problemet? Ibland är skolpolitik lite väl förvirrat... 

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1294534/politikerna-ger-emelie-nobben

Eller vad säger ni?

/N