Vad är man (läs:jag) rädd för?
Jag önskar jag var en annan människa. Någon som jag varit idag. Men till stor del är jag lika svensk som de flesta andra, med andra ord, en rädd liten stackare. För några månader sedan var jag och T på väg hem (bodde då i Bromma) med tunnelbanan. Klockan var då runt 23-00 och det var fredag eller lördag kväll. Vi hade varit ute och ätit och varit på bio om jag minns rätt. Längre ner i vagnen uppstår det plötsligt ett bråk mellan två tonårsgrabbgäng. Och jag menar bråk; de skrek och började slåss. De ville och skulle mörda och spöa skiten ur den och den och stämningen var fruktansvärt hatisk. Jag blev både rädd och chockad. T likaså. Men på andra sidan gången från oss satt två tjejer, runt 30 kanske dem var. Dem satt inte livrädda och fastfrusna vid sätet som vi. En av tjejerna marcherade bort till killarna och la sig i. Tokduktig tjej! Hon pratade med dem och ställde sig bokstavligt talat emellan de som slogs. Inte ofta man ser sånt. Där snackar vi cicilkurage. Varför finns det så lite av sånt i vårt kalla Sverige? Jag har funderat mer och mer på detta de senaste dagarna. Jag vill också vara någon som vågar lägga sig i. Mamma har ju alltid varit så. När jag var yngre skämdes jag och tyckte väl att hon skulle bry sig om sig själv och inte lägga sig i andras liv. Men det klart man måste göra det om man ser och iakttar saker som inte är ok! Eller har jag fel? Så i helgen bestämde jag mig för att varje dag ska jag försöka göra sånt som jag egentligen inte vågar. Exempelvis fråga om tanten som har problem att komma på tåget med sin rullator (igår vid Karlberg) eller säga till den fyra tonårskillarna på tåget att ta ner deras skitiga fötter från sätet (idag på tåget på väg hem från plugget). Eftersom jag åkt kommunalt mycket i mina 25 levnadsår så ser man ju hur människor är mot varandra på tåget. Usch säger jag bara. Ingen ler mot varandra, ingen vågar säga nåt. Folk vågar ju knappt hjälpa varandra!
Idag i plugget fick jag också kämpa lite. Att vi har en klumpig föreläsare/lärare är en underdrift. Hon är otydlig, ostrukturerad, oförmögen att ta kritik, listan kan göras lång. Men framför allt så är hon otrevlig. Under dagens föreläsning, då ALL tid gick åt att tala om saker som är totalt orelevanta, blev hon som följd ifrågasatt. Dessa frågor bemöter hon med att slå tillbaka på oss, de drygt 50 studenter som sitter i salen. Hon ifrågasätter skälet till att vi sitter där vi sitter och undrar om denna utbildning var vårt SISTAHANDSVAL?! Hur man som föreläsare kan uttrycka sig på det sättet är obegripligt! Efter denna incident gick vi upp till kursansvarig och studierektor. Deras "hjälp" kunde vi tyvärr varit utan. Det slutade med att vi sa att vi själva får ta upp problemen med den det rör.
Sen var det dags för seminarium med samma lärare. Kan ju börja med att berätta att vi har en stor analysuppgift som ska vara halvklar-ett första utkast- till på måndag. Vi har alltså mycket att gå igenom- mycket. Men istället för att gå igenom allt bit för bit sätter vi återigen igång med samma uppgift som vi slängt bort entvå timmar långt föreläsning på. Och detta är en uppgift som 1) är knappt en tiondel i analysen och 2) ingen begriper helt och hållet. Jag förstår heller inte. Så jag frågar. Och frågar. Och vad får jag till svar när jag ställt en fråga och fått ett svar som jag är nöjd med (då jag tänkt fel- även solen har ju fläckar!)? Jo, hon säger högt till alla: Var det någon som blev förvirrad av detta lilla utspel? UTSPEL??? Jag blev så arg så jag kokade inombords, men höll god min timmen ut. När det sedan blev dags för rast kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog upp både utspelskommentaren och det om vårat s.k. engagemang hon ifrågasatt under föreläsningen. Sjukt arg. Men det var så skönt! Fick för övrigt en ursäkt- dock så borde hon be hela den stora föreläsningsgruppen om ursäkt. Fruktansvärt respektlöst att uttrycka sig på detta vis. Det värsta är att jag är inte säker på att alla som hon hade sagt en utspelskommentar till hade sagt ifrån. Många hade nog bara svalt det. Därav rubriken. Vad är man rädd för? Hon kan ju knappast äta upp mig. Hon kan inte underkänna mig. Nej, man måste våga säga ifrån! Nu ska jag ringa mamma och skvallra om dagens äventyr!
Idag i plugget fick jag också kämpa lite. Att vi har en klumpig föreläsare/lärare är en underdrift. Hon är otydlig, ostrukturerad, oförmögen att ta kritik, listan kan göras lång. Men framför allt så är hon otrevlig. Under dagens föreläsning, då ALL tid gick åt att tala om saker som är totalt orelevanta, blev hon som följd ifrågasatt. Dessa frågor bemöter hon med att slå tillbaka på oss, de drygt 50 studenter som sitter i salen. Hon ifrågasätter skälet till att vi sitter där vi sitter och undrar om denna utbildning var vårt SISTAHANDSVAL?! Hur man som föreläsare kan uttrycka sig på det sättet är obegripligt! Efter denna incident gick vi upp till kursansvarig och studierektor. Deras "hjälp" kunde vi tyvärr varit utan. Det slutade med att vi sa att vi själva får ta upp problemen med den det rör.
Sen var det dags för seminarium med samma lärare. Kan ju börja med att berätta att vi har en stor analysuppgift som ska vara halvklar-ett första utkast- till på måndag. Vi har alltså mycket att gå igenom- mycket. Men istället för att gå igenom allt bit för bit sätter vi återigen igång med samma uppgift som vi slängt bort entvå timmar långt föreläsning på. Och detta är en uppgift som 1) är knappt en tiondel i analysen och 2) ingen begriper helt och hållet. Jag förstår heller inte. Så jag frågar. Och frågar. Och vad får jag till svar när jag ställt en fråga och fått ett svar som jag är nöjd med (då jag tänkt fel- även solen har ju fläckar!)? Jo, hon säger högt till alla: Var det någon som blev förvirrad av detta lilla utspel? UTSPEL??? Jag blev så arg så jag kokade inombords, men höll god min timmen ut. När det sedan blev dags för rast kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog upp både utspelskommentaren och det om vårat s.k. engagemang hon ifrågasatt under föreläsningen. Sjukt arg. Men det var så skönt! Fick för övrigt en ursäkt- dock så borde hon be hela den stora föreläsningsgruppen om ursäkt. Fruktansvärt respektlöst att uttrycka sig på detta vis. Det värsta är att jag är inte säker på att alla som hon hade sagt en utspelskommentar till hade sagt ifrån. Många hade nog bara svalt det. Därav rubriken. Vad är man rädd för? Hon kan ju knappast äta upp mig. Hon kan inte underkänna mig. Nej, man måste våga säga ifrån! Nu ska jag ringa mamma och skvallra om dagens äventyr!
Kommentarer
Trackback
