Jag har en bloggidol. Och lärarförebild. Och skrivandeförebild. Anne-Marie Körling heter hon. Lärare, författare, bloggare, krönikör. Hon har säkert fler titlar på sig själv. Jag fick upp ögonen för henne när hon föreläste hos oss i skolan förra året. Jag föll pladask. Sen när jag läste hennes blogg föll jag lite till. Och ännu mer när jag började läsa hennes krönikor i Lärarförbundets tidning. Hon leker med ord på ett sätt jag aldrig tidigare sett, och som lärare inspireras jag av människor som vågar prova vad som händer utanför ramarna. Nyss läste jag hennes senaste krönika. Det värker i själen när jag läser denna. Hur tänker ni?
| |
 Krönikor |
Anne-Marie Körling: Språket börjar över potatismoset
[2008-11-28]
Skolans matsal är en tummelplats. Plötsligt synliggörs hela skolan för någon halvtimme. Från sexåringarnas vingliga tallrikspromenad till de stora elevernas självklara erövring av bordsplats och tallrikar så välfyllda med mat att man tror att de äter för två. Mitt skolperspektiv vidgas med ens. Jag letar nedslagsplats i skolmatsalens gigantiska hav av bord och stolar. Var ska jag sitta?
Det är då jag ser henne. Den där flickan som jag under några veckor inte kan släppa ur tanken. Det är ensamt runt henne. Jag slår mig ned. Hon tittar knappt upp. Pillar i sig en ärta eller två, hämtar mjölk. Hon är tyst. Hon ser ledsen ut.
Jag får höra att hon nyss kommit till vårt land, till en av de mottagarklasser som finns, och nu sitter hon här mitt i en helt annan språkkultur. Ja, inte bara språket är nytt ? allt är nytt. Hon är språkny, men också språkensam. Hon är utan språk i denna matsal. Här finns ingen som talar hennes språk. Jag slår mig ned.
Jag försöker förstå hur det skulle vara om det vore jag. Hur det skulle vara att sitta där utan att förstå någonting av det som sas runtomkring mig? Jag klarar det inte. Jag kan inte förstå. Jag är i mitt språk. Nu famlar jag efter mina ord. Jag pekar mot mig själv som om jag ville säga att jag är här. Men jag blir också språkfattig där jag sitter.
Jag ser in i hennes avgrundsdjupa ensamma ögon. Ögonen säger något jag kan förstå. Att se är också ett språk. Men ett språk utan uttalade ord. Hon säger att jag ska se henne. Se till hennes litenhet, ensamhet, och närvara i den. Jag lägger en hand på hennes arm. Det är nästan omänskligt att inte äga ett språk. Vem är man utan språk? Vad gör det med identiteten att inte kunna säga något alls?
Varje lunchrast slår jag mig ned hos henne. Det blir inte många ord. Men det blir någon slags kontakt. Så ensamma vi blir tillsammans då vi inte kan tala med varandra.
Jag sitter i min svenska matsal. Jag kan sätta namn på allt det jag äter. Maten här är ord. Vi kan börja med det vi har gemensamt. En ärta är en ärta. Jag pekar. Säger ärta. Hon prövar och härmar. Här i matsalen, över potatismoset och tomaterna, kan vi börja. Är man ny i ett språk behöver man sätta ord på alla saker runt omkring. Det är med substantiven och i presensform vi börjar.
Det känns i hela kroppen när jag möter den lilla flickans ögon då hon pekar på sitt glas och säger mjölk. Hon tar orden i sin mun. Hon uttalar dem. Hon vågar. Hon kan. Hon prövar. Vi möts i gemenskapen över ett glas mjölk. Det är en början.
|
|
